Posted in Uncategorized on 31 mars 2014 by storabh

På Ålderns Höst!

Jag har börjat sammanfatta mitt liv. Jag tror att jag blivit inspirerad av Knausgård. Jag håller på med sista delen. Det går inte att sluta.

Ett liv.

Jag pratade med tvåan (jag har fem flickor och jag numrerar dem från ett till fem, äldst är ettan). Min första fru, mor till ettan och tvåan, gick bort för några månader sen, och tvåan föreslog att jag skulle skriva ner vad som hänt mig under mitt liv. Det är det ju egentligen ingen som vet. Barnbarn och barnbarnsbarn osv kommer ju inte att ha en aning om mitt liv.

Ok, tänkte jag, jag har inte så mycket annat för mig just nu.

Idag satte jag mig ner och började researcha i mitt liv och jag märkte att det är en gruva! Jag har foton, urklipp, kassettband, diabilder mm.Var ska jag börja? Detta är ett jättejobb, men vad spelar det för roll. Det är intressant att blicka bakåt, då vet man ju hur det gick, men varför det gick som det gick är en gåta. Framtiden är framför och hur den kommer att bli är också en gåta. Kanske att jag lärt mig nåt. Vi får se, vi får se…

Idag har jag stängt telefonen och grottat ner mig. Det spelar ingen roll om solfan skiner utanför!Bild

Annonser

– ast

Posted in filosofi on 19 mars 2014 by storabh

När mörkret är som mörkast och vintern är som vintrigast,

snön är som snöigast

sitter jag på min kammare och tittar på vädret, som är ovädrigast.

P1 är på och man pratar om tågurspårningar som är miljonigast.

Ensamkommande flyktingbarn är flyktigast (dom syns knappt)

Signalspaning? Det fanns inte för tio år sedan. Man spanar på signaler i dag!

Signaligast är det nu.

I Afrika är det krigigast och Putin är lömskast

Skolan är dåligast och själv är jag fattigast,

hoppas att resten av året inte blir jävligast! Härunder är det mörkast!Bild

Promenad

Posted in livet on 23 januari 2014 by storabh

Jag har gått en nostalgipromenad!

Det förhåller sig så att jag varit gift två gånger och sambo två.

Fyra hus har jag haft och bott i ung nio lägenheter i denna kommun.

En dag fick jag för mig att ta en promenad till alla ställen jag bott på. Jag garanterar att det var en minnenas promenad.

Jag gick förbi ett hus och tänkte – det förrådet har jag snickrat.

– Det taket har jag klättrat runt på.

– Det trädet och den häcken har jag planterat.

– Här har jag skottat många gånger.

– I den trappen släpade vi upp möblerna.

– Där föddes ett barn, där ett till och där ett till osv.

– Där var jag dum och sa så och så.

– Där var jag lycklig.

Nu bor jag själv på gamla dar och jag undrar hur det är?

Det var en skön promenad!Bild

Volvo 145, sjuttia!

Posted in livet on 20 januari 2014 by storabh

Den bästa bil jag haft!

Varje sommar åkte vi ned till havet på åttiotalet. Vi hyrde en stuga i Rigeleje, ett sommarstugeoråde i mitten av Hanöbukten. Det var alltid fint väder, vad jag minns.

Nån gång om dagen åkte vi till Degeberga och handlade. När vi kom upp på åsen i Olseröd flög fan i mig. Jag var yngre på den tiden. Backen ner till havet var lång och inbjudande.

– Här kan man koppla ur och spara bensin, tänkte jag

Det var så det började.

– Hur långt kan vi rulla?

Vi tog landmärken i form av vissa träd. För varje dag blev det längre. Sista dagen höll på att sluta i katastrof. Det var nämligen en nittiograderskurva på slutet. Den dagen höll det på att gå åt skogen. Med bredsladd klarade jag kurvan och sista biten satt alla och gungade i bilen för att få den fram till nästa träd. Det lyckades!

Jag har varit på samma ställe nyligen, men jag kan inte hitta trädet. Det kanske är dött?Bild

Min ungdoms fasor. Del 1

Posted in historia on 17 januari 2014 by storabh

När studentexamen var studentexamen.

Jag fasar ut fasorna från barndomen och halkar in på ungdomen, den tid i mitt liv då hormonerna och gitarren styrde.

Jag tog studenten 1966. Då var Jan Björklund fyra år. Bara så att ni får perspektiv.

Studentexamen på den tiden var ingen lek. Det var blodigt allvar. Speciellt den muntliga tentamen, som avslutade det hela. Man visste inte om man skulle klara sig eller inte förrän den var gjord, sa i alla fall lärarna.

Eftersom mitt intresse då mer låg på musiken än på skolan så bidrog det till att ”muntan” som det hette blev till en mardröm – en fasa!

Vi fick reda på vilka ämnen vi skulle upp i. Det var fyra stycken. Jag har förträngt ett, men de övriga var biologi, svenska och matematik. Under två dagar skulle vi kunna redovisa hela gymnasiekursen i dessa ämnen! Snacka om att råplugga veckan före. Jag satt uppe hela nätterna och plöjde bok efter bok, och var helt slut när dagen M kom.

Vi kom in i klassrummet och satte oss. Längst bak satt två svartkostymerade herrar med slips. Det var Censorerna, ditskickade av skolöverstyrelsen. De skulle kolla att allt gick rätt till. Jag tror faktiskt att min lärare var mer nervös än jag.

Nu ska jag inte gå in på detaljer, men jag klarade mig. Sista muntan var på en eftermiddag och jag och en ännu levandes kamrat gick ner på det nyöppnade hotell Brage och åt och tog en starköl och en kaffe med konjak. Den eftermiddagens munta gick som en dans!

Jag kom till slut ut på trappan med en vit mössa. Den ligger i en låda i förrådet, men den minner om forna dar, så jag slänger den inte.

Alla fasor brukar sluta lyckligt och det är det som ger kraft!Image

Posted in barndom on 16 januari 2014 by storabh

skolläkareMin barndoms fasor 3.

Skolläkarn.

Jag är ensambarn och har aldrig haft några syskon att tampas med. Det sätter sina spår. Jag har alltid haft svårt för att lita på nån annan. Jag har svårt att åka med någon i en bil. Jag har inte kontroll!

När vi gick till skolläkarn i kolonn kände jag ångest. Nu skulle jag kollas, måste klä av mig och det var stora sprutor hit och dit. Det var hela klassen och alla var skittuffa eller räddare än jag. Vad vet man?

Hejenstedt hette han. Säkert en go gubbe, men vad visste vi om det?

Vi satt i kalsongerna i väntrummet och jag kände obehag. Ryktena gick. – Han ska kolla på snoppen!

En efter en gick vi in. Alla kom ut bleka i ansiktet. Spänningen steg. Snart är det jag!

Han undersökte inte snoppen, han kollade ryggen och vikt och längd och lyssnade lite.

Gud va skönt. Jag gick glatt hem och fortsatte att cykla runt Soltorget!

Posted in barndom on 15 januari 2014 by storabh

Min barndoms fasor del 2.

Tandläkarn!

Vidrigare än barberarn var tandläkarn.

-Nu måste vi gå till tandläkarn, sa samma moder som i Fasa ett.

Göthe, hette sadisten som hade tortyrkammare i centrum och jag visste vad som väntade. Han var säkert duktig i sitt gebit men förståelse för barn var honom fjärran.

Vi gick som vanligt, min mor och jag, Hagavägen ner och jag var livrädd.

På femtiotalet fanns det ingen barnombudsman eller barnvänliga miljöer med förstående pedagogiska tandläkare som man kunde få en leksak av. Nej det var resultatet som räknades. Hålet skulle bort och fyllas i med mängder av amalgam! Vägen dit var inte lätt.

-Det är nog bäst att vi bedövar lite, sa han.

– Visst, sa morsan och tyckte det var bra att det inte skulle göra ont.

Men den där hästliknande sprutan gjorde ju fruktansvärt ont, och gjorde att man kände sig som en boll i ansiktet.

Sen kom borren! Det var en remdriven mackapär som gjorde max 100 varv i minuten. Jag var alldeles kallsvettig när borrningen var klar och visst fan hade det gjort ont! Men jag höll masken. Nu var det värsta över och jag traskade uppsvälld hem med en vass amalgamklump i tanden.

Nu väntade bara putsningen efter några dagar och den var inte roligare. Det durrade så jag trodde hjärnan skulle lossna och en äcklig bränd doft spred sig i rummet.Image

Men sen var det klart och jag kunde andas ut – till nästa gång, om inte barberarn kom emellan förstås.