Archive for the uppåt Category

Neråt fast uppåt.

Posted in Glädje, Kvinnor, musik, Neråt, resor, Uncategorized, uppåt, viktigt on 30 november 2010 by storabh

Jag kommer att vara lite neråt framöver och kanske inte blogga så mycket. Hinner inte heller. Äh, ärligt talat gäller det en dam. Resten får du gissa själv. Hon gillar blues ialla fall, precis som jag.

Eftermiddag.

Posted in uppåt, väder on 19 januari 2010 by storabh

Gråväder, minus tre, vindstilla, lövlöst. Men fåglarna har kvittrat idag. Dom fattar att nånting är på gång. Det är ljuset det hänger på. Mina fullmatade småisar sitter och piper utanför. Det känns som att livet vänder. Fimpen står och frustar på parkeringslotten, redo att ta mig dit jag vill. Tillvaron ljusnar i det grå. Soon comes the sun!

Ljus och värme

Posted in musik, uppåt on 10 januari 2010 by storabh

I dag är det lika kallt som i går och man kan inte göra annat än att sitta och fånglo på TV,n  (Fimpen står som en igloo på parkeringen).

I går i alla fall, blev jag uppvärmd av två damer, som ramlade ut ur rutan och in i mitt hjärta. Det är inte ofta det händer, vill jag lova.

Den ena var Pia Sundhage och den andra var Elin Larsson.

När man ser Pias optimism, djävlarannamma, kunnande och glädje, kan man inte annat än falla platt. Kan hon ha bidragit till att USAs damlag tog guld i OS?

Elin Larsson spelar saxofon som en hel Wayne Shorter. Hon kan spela mjukt och stilla samtidigt som hon kan kräkas ur sig toner i kaskader. Det är inte undra på att hennes skiva Live and alive med Elin Larsson Group bara har fått positiv respons och räknas till årets bästa jazzskivor 09.

Det finns inte mycket på Youtube eller Spotify, men jag pluppade in det bästa jag kunde hitta.

Sen ska jag avslöja en hemlighet. Jag har ett nyåsrslöfte som jag hittills lyckats hålla. De du!

Jag kommer åter

Posted in musik, uppåt on 30 december 2009 by storabh

Efter en sådan formidabel succé som Firmafesten blev igår, tar det några dagar att hämta sig. Folk har faktiskt ringt hela dagen. Och egentligen är det inte min förtjänst. Det är alla underbara musikanters förtjänst. Det vimlar av dom i den här medelstora brukshålan. Särskilt gitarrister… å trummisar….å sångerskor….å basister….å keyboardister ….. alla är dom mina brukssvågrar!

En av mina höjdpunkter igår var Klas Hägglunds bassolo. Det var för att vända en sliten klyscha till allvar, världsklass!

Klas spelade förut med i ett annat känt borlängeband, Stonecake, som fick en hit Tuesday afternoon. Stommen och Marcus var också med. Idel borlängepöjkä!

Här är Klas in action!

Det märkvärdiga är att ingen märks. Inte mycket på Youtube, inget skvaller, ingen fyllekörning eller kokain på toaletten. Inga utkastade TV-apparater.  Helt vanliga vänliga människor. Som är BÄST! Jobb och familj har dom också (som om det skulle vara nån merit?), därför är dom bäst, borlängepöjkarna och jänterna!

I love you!

Ulf Lundell.

Posted in arbete, jul, musik, uppåt, viktigt on 30 december 2009 by storabh

Detta inlägg i bloggen ska egentligen handla om Firmafestsuccén i går (eller när det nu var?).

Folk hade pälsat på sig, ansträngt sig för att komma till festen. -20 grader och mellan 500-600 pers, som köat in för att lyssna på borlängemusikanter en vanlig djävla tisdag!

Det är inte undra på att jag sitter och försöker smälta det hela. Det kommer bilder så småningom (om nån vill se, är ju frågan).

Nu satte jag på Ulf Lundell ( på spotify, så klart), för att jag tänkte försöka höra vad han sjunger för ord. Nazzen ovanför åkte iväg och jag kände ensamheten.

– Jag drar på volymen, tänkte jag, så kanske jag förstår vad han sjunger Uffe, trots att jag har tinnitus och vaxpropp.

Kanske att den euforiska känslan efter en lyckad tillställning med 600 trevliga människor från 18 – 70, har gjort att jag inte kan höra ändå.

Nu har jag ätit och druckit och tänkte luta ikull. Gammal man lutar så gott han kan.

Kommer igen i kväll när jag piggnat till!

Så tänkte jag visa en del av min FÖRE DETTA vardag, som jag numer slipper, tyvärr!? Jag tänkte ligga och känna saknaden ett tag.

Hollies

Posted in musik, uppåt on 28 december 2009 by storabh

I morgon är det borlängebandens officiella firmafest. Unikt i Sverige! Det är elfte året nu och jag ger mig inte förrän detta dokumenteras av TV. Det är alltså en blandning av världsmusikanter och lokala förmågor som träffas, äter, umgås och pratar med varandra. Ett musikaliskt, vänligt, tillmötesgående sammelsurium av trevliga människor som spelar nåt instrument, eller sjunger nåt stämband.

Allt går egentligen hand i hand med Borlänges största aktivitet, Peace and love. Peace and love bland musikanter! Noo hard feelings, no competition, just fun and laughter!

Nu började jag prata engelska beroende på att vårt första band var The Hollies (men det är det ingen som vet). Sen kom Mando Diao, Sugarplum fairy osv. Jag tycker att vi lyssnar på Hollies och tittar på ett par bilder från Firmafesten 2007.

Märk väl att jag ljuger aldrig!