Livet
Jag har kommit i konflikt med livet. Denna ständiga följeslagare.
Det är inte lätt att bli äldre. Åren blir färre.
Jag vill ju egentligen ha ett evigt liv, men jag vet inte det heller. Jag vill vara frisk och det är jag ju förhoppningsvis. Men det är svårt att se framåt! Det är lättare att se bakåt. Döden närmar sig och det kommer ingen ifrån.
Jag har många kamrater som fallit hädan och jag tänker ibland, att nyss var han eller hon bredvid, levande och talande, men nu är dom borta. Var nånstans?
Jag misstänker att antalet kompisar som försvinner kommer att öka om jag står pall.
En skön historia om åldrandet har jag upplevt hos min yngsta dotter. Hon bor granne med en nittioåring. Han blir väl omskött av hemtjänsten och min dotter och hennes sambo. Nu när det är vår, får han sitta i solen, utdragen i sin permobil. Det är underbart att få se tre generationer som har så bra kontakt. Då tänker jag att livet inte är så dumt i alla fall. Vi kör på, för fan!
Arja Saijonmaa – Jag vill tacka Livet
25 april 2014 den 06:18
Jag har lite svårt att acceptera att jag är gammal. Stundtals glömmer jag bort det när jag rensar bäckar med brorsbarnen eller bygger kojor och klättrar i berg. Får man bara vara frisk så är det väl ok och får man ha sina vänner hos sig och fara på dans om sommaren så är det bra. Däremot är jag rädd att bli sjuk och utsättas för sjukvården som blir sämre och sämre.
27 april 2014 den 08:34
Alldeles rätt, Skogis. Man är egentligen inte rädd för att dö, bara på hur det kommer att gå till.
14 februari 2015 den 09:57
Det är minsann glest mellan inläggen nu för tiden. Har du lessnat? Jag tittade in för att skicka dig en kram på Alla hjärtans dag. Kram kram