skolläkareMin barndoms fasor 3.

Skolläkarn.

Jag är ensambarn och har aldrig haft några syskon att tampas med. Det sätter sina spår. Jag har alltid haft svårt för att lita på nån annan. Jag har svårt att åka med någon i en bil. Jag har inte kontroll!

När vi gick till skolläkarn i kolonn kände jag ångest. Nu skulle jag kollas, måste klä av mig och det var stora sprutor hit och dit. Det var hela klassen och alla var skittuffa eller räddare än jag. Vad vet man?

Hejenstedt hette han. Säkert en go gubbe, men vad visste vi om det?

Vi satt i kalsongerna i väntrummet och jag kände obehag. Ryktena gick. – Han ska kolla på snoppen!

En efter en gick vi in. Alla kom ut bleka i ansiktet. Spänningen steg. Snart är det jag!

Han undersökte inte snoppen, han kollade ryggen och vikt och längd och lyssnade lite.

Gud va skönt. Jag gick glatt hem och fortsatte att cykla runt Soltorget!

Ett svar till “”

  1. Vi hade en sköterska i grå dräkt. Läkaren kom också men jag minns inte honom, bara sprutorna och den grå dräkten. Jag som var liten och klen blev alltid uttagen till barnkoloni och jag ville ju inte. Nu efteråt kan jag vara glad för att jag fick fara till Lerkil och upptäcka havet och klipporna även om jag hatade att vi hade stängsel runt kolonin och fick gå i led ner till badstranden med en tant med pipa längst fram. Redan då var jag en frihetslängtande tjej som ville springa fritt och göra som jag ville. Så roligt att du skriver om barndomen för det får mig också att minnas sånt jag trodde jag hade glömt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: