Min barndoms fasor, del ett.

Barberarn.

-I morrn ska vi gå till barberarn, sa min mor, som var välbeställd hemmafru på femtiotalet.

Då var den dan förstörd. Nästa dag var en plåga. Jag skulle till barberarn! Man hade inte mycket att säga till om som åttaåring.

Jag brydde väl mig inte mycket om håret. Hormonerna hade inte börjat vakna men det var mycket som var intressant ändå. Leksaksbilar, fort, indianer och cowboys. Kompisar i sandlådan och kula. Fan vad vi spelade kula! Det gör ingen idag.

Mor tog mig i handen och ledde mig Hagavägen ner till barberarn. Där blev jag placerad i en konstig stol och fick ett skynke över mig.

Nån vidare konversation var det inte, men jag kommer ihåg när barberarn sa:

– Kan jag köra med maskinen i nacken?

Jag trodde att jag skulle dö! Jag var alldeles kallsvettig och väntade bara på att allt skulle vara sut.

Så småningom var det klart och barberarn höll upp en spegel och jag sa ingenting. Morsan sa att det var bra och jag kände mig fulare än någonsin.

Sen gick livet vidare till nästa gång.Image

Ett svar till “”

  1. Den där hemska maskinen. Kinabror och pappa kom hem snåklippta och med öron som stog rätt ut. Alla fina lockar var borta och dom såg ut som straff-fångar. När mamma frågade pappa om dom inte kunde gå till en bättre frisör sa han: Jo men han berättar så roliga historier. Allt var inte bättre förr!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: