Arkiv för januari, 2014

Promenad

Posted in livet on 23 januari 2014 by storabh

Jag har gått en nostalgipromenad!

Det förhåller sig så att jag varit gift två gånger och sambo två.

Fyra hus har jag haft och bott i ung nio lägenheter i denna kommun.

En dag fick jag för mig att ta en promenad till alla ställen jag bott på. Jag garanterar att det var en minnenas promenad.

Jag gick förbi ett hus och tänkte – det förrådet har jag snickrat.

– Det taket har jag klättrat runt på.

– Det trädet och den häcken har jag planterat.

– Här har jag skottat många gånger.

– I den trappen släpade vi upp möblerna.

– Där föddes ett barn, där ett till och där ett till osv.

– Där var jag dum och sa så och så.

– Där var jag lycklig.

Nu bor jag själv på gamla dar och jag undrar hur det är?

Det var en skön promenad!Bild

Volvo 145, sjuttia!

Posted in livet on 20 januari 2014 by storabh

Den bästa bil jag haft!

Varje sommar åkte vi ned till havet på åttiotalet. Vi hyrde en stuga i Rigeleje, ett sommarstugeoråde i mitten av Hanöbukten. Det var alltid fint väder, vad jag minns.

Nån gång om dagen åkte vi till Degeberga och handlade. När vi kom upp på åsen i Olseröd flög fan i mig. Jag var yngre på den tiden. Backen ner till havet var lång och inbjudande.

– Här kan man koppla ur och spara bensin, tänkte jag

Det var så det började.

– Hur långt kan vi rulla?

Vi tog landmärken i form av vissa träd. För varje dag blev det längre. Sista dagen höll på att sluta i katastrof. Det var nämligen en nittiograderskurva på slutet. Den dagen höll det på att gå åt skogen. Med bredsladd klarade jag kurvan och sista biten satt alla och gungade i bilen för att få den fram till nästa träd. Det lyckades!

Jag har varit på samma ställe nyligen, men jag kan inte hitta trädet. Det kanske är dött?Bild

Min ungdoms fasor. Del 1

Posted in historia on 17 januari 2014 by storabh

När studentexamen var studentexamen.

Jag fasar ut fasorna från barndomen och halkar in på ungdomen, den tid i mitt liv då hormonerna och gitarren styrde.

Jag tog studenten 1966. Då var Jan Björklund fyra år. Bara så att ni får perspektiv.

Studentexamen på den tiden var ingen lek. Det var blodigt allvar. Speciellt den muntliga tentamen, som avslutade det hela. Man visste inte om man skulle klara sig eller inte förrän den var gjord, sa i alla fall lärarna.

Eftersom mitt intresse då mer låg på musiken än på skolan så bidrog det till att ”muntan” som det hette blev till en mardröm – en fasa!

Vi fick reda på vilka ämnen vi skulle upp i. Det var fyra stycken. Jag har förträngt ett, men de övriga var biologi, svenska och matematik. Under två dagar skulle vi kunna redovisa hela gymnasiekursen i dessa ämnen! Snacka om att råplugga veckan före. Jag satt uppe hela nätterna och plöjde bok efter bok, och var helt slut när dagen M kom.

Vi kom in i klassrummet och satte oss. Längst bak satt två svartkostymerade herrar med slips. Det var Censorerna, ditskickade av skolöverstyrelsen. De skulle kolla att allt gick rätt till. Jag tror faktiskt att min lärare var mer nervös än jag.

Nu ska jag inte gå in på detaljer, men jag klarade mig. Sista muntan var på en eftermiddag och jag och en ännu levandes kamrat gick ner på det nyöppnade hotell Brage och åt och tog en starköl och en kaffe med konjak. Den eftermiddagens munta gick som en dans!

Jag kom till slut ut på trappan med en vit mössa. Den ligger i en låda i förrådet, men den minner om forna dar, så jag slänger den inte.

Alla fasor brukar sluta lyckligt och det är det som ger kraft!Image

Posted in barndom on 16 januari 2014 by storabh

skolläkareMin barndoms fasor 3.

Skolläkarn.

Jag är ensambarn och har aldrig haft några syskon att tampas med. Det sätter sina spår. Jag har alltid haft svårt för att lita på nån annan. Jag har svårt att åka med någon i en bil. Jag har inte kontroll!

När vi gick till skolläkarn i kolonn kände jag ångest. Nu skulle jag kollas, måste klä av mig och det var stora sprutor hit och dit. Det var hela klassen och alla var skittuffa eller räddare än jag. Vad vet man?

Hejenstedt hette han. Säkert en go gubbe, men vad visste vi om det?

Vi satt i kalsongerna i väntrummet och jag kände obehag. Ryktena gick. – Han ska kolla på snoppen!

En efter en gick vi in. Alla kom ut bleka i ansiktet. Spänningen steg. Snart är det jag!

Han undersökte inte snoppen, han kollade ryggen och vikt och längd och lyssnade lite.

Gud va skönt. Jag gick glatt hem och fortsatte att cykla runt Soltorget!

Posted in barndom on 15 januari 2014 by storabh

Min barndoms fasor del 2.

Tandläkarn!

Vidrigare än barberarn var tandläkarn.

-Nu måste vi gå till tandläkarn, sa samma moder som i Fasa ett.

Göthe, hette sadisten som hade tortyrkammare i centrum och jag visste vad som väntade. Han var säkert duktig i sitt gebit men förståelse för barn var honom fjärran.

Vi gick som vanligt, min mor och jag, Hagavägen ner och jag var livrädd.

På femtiotalet fanns det ingen barnombudsman eller barnvänliga miljöer med förstående pedagogiska tandläkare som man kunde få en leksak av. Nej det var resultatet som räknades. Hålet skulle bort och fyllas i med mängder av amalgam! Vägen dit var inte lätt.

-Det är nog bäst att vi bedövar lite, sa han.

– Visst, sa morsan och tyckte det var bra att det inte skulle göra ont.

Men den där hästliknande sprutan gjorde ju fruktansvärt ont, och gjorde att man kände sig som en boll i ansiktet.

Sen kom borren! Det var en remdriven mackapär som gjorde max 100 varv i minuten. Jag var alldeles kallsvettig när borrningen var klar och visst fan hade det gjort ont! Men jag höll masken. Nu var det värsta över och jag traskade uppsvälld hem med en vass amalgamklump i tanden.

Nu väntade bara putsningen efter några dagar och den var inte roligare. Det durrade så jag trodde hjärnan skulle lossna och en äcklig bränd doft spred sig i rummet.Image

Men sen var det klart och jag kunde andas ut – till nästa gång, om inte barberarn kom emellan förstås.

Posted in barndom on 13 januari 2014 by storabh

Min barndoms fasor, del ett.

Barberarn.

-I morrn ska vi gå till barberarn, sa min mor, som var välbeställd hemmafru på femtiotalet.

Då var den dan förstörd. Nästa dag var en plåga. Jag skulle till barberarn! Man hade inte mycket att säga till om som åttaåring.

Jag brydde väl mig inte mycket om håret. Hormonerna hade inte börjat vakna men det var mycket som var intressant ändå. Leksaksbilar, fort, indianer och cowboys. Kompisar i sandlådan och kula. Fan vad vi spelade kula! Det gör ingen idag.

Mor tog mig i handen och ledde mig Hagavägen ner till barberarn. Där blev jag placerad i en konstig stol och fick ett skynke över mig.

Nån vidare konversation var det inte, men jag kommer ihåg när barberarn sa:

– Kan jag köra med maskinen i nacken?

Jag trodde att jag skulle dö! Jag var alldeles kallsvettig och väntade bara på att allt skulle vara sut.

Så småningom var det klart och barberarn höll upp en spegel och jag sa ingenting. Morsan sa att det var bra och jag kände mig fulare än någonsin.

Sen gick livet vidare till nästa gång.Image

Rymden och pedagogiken.

Posted in vetenskap on 07 januari 2014 by storabh

Jag har under mina fyrtio år i skolans tjänst försökt  få eleverna att fatta hur långt ett ljusår är. Det är inte så lätt när man inte fattar själv.Jag vet ju att ljuset går med en hastighet av trehundratusen km/sek. Det är alltså 30000 mil i sekunden och det i sin tur är ung. åtta gånger runt jorden på en sekund. Så långt hänger alla med (tror jag). Men när man börjar tänka på hur långt det blir när en minut gått, alltså 60 gånger 8 varv runt jorden, alltså480 varv på en minut. Hur många det blir på en timme kan man ju räkna ut – men här börjar det svindla. De flesta fattar att det är väääldigt långt!

Ok, man kan fortsätta med ett dygn och tar man den summan gånger 365 – då äntligen vet vi vad ett ljusår är. Många stjärnor ligger på miljoners och åter miljoners ljusår från oss, säger jag och då fattar ingen nånting, inte jag heller. Det är inte lätt att vara pedagog, Björklund! Fattar du förresten?                                                   rymden