Helt plötsligt…

Helt plötsligt blev jag så djävla sentimental. Kan det ha berott på att jag tittade på dansbandskampen, eller att jag skjutsat ner två av mina döttrar till Arlanda, eller att jag druckit två glas vin och ätit tre kycklinglår? 

Små barn små bekymmer, stora barn det är då dom rymmer. Plötsligt lever alla sitt liv. Kan jag vara med på nåt hörn? Överflödig, fast betydelsefull,  kanske. Fem flickor – fem individer, som börjar vara med om det jag själv gått igenom – och jag är rådlös. Jag kan inte ge några råd. (tror jag). Alla har varit i min famn en gång och jag hoppas att det finns nån famn fortfarande.

Skit i detta inlägg. Jag försöker bara att förstå kärleken till mina barn!

Nu lyssnar vi på Christina Aguileras underbara ballad Hurt.

Ett svar till “Helt plötsligt…”

  1. Det var verkligen fint att snacka ikväll om bland annat just det här … den här tomheten man känner ibland när man slås av att nu, nu är ungarna stora och vuxna och har livet … det ibland svåra livet … framför sig. Och nu kan vi inte göra så mycket mer än att se på och finnas till hands.

    Kram och tack för ikväll!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: